Powered by Jasper Roberts - Blog

MORE THAN A BODY

2016-09-01 @ 19:11:00
Som många av er säkert vet har jag en ätstörning, anorexi, i bagaget och jag blev även mobbad som tonåring för att jag var tjock så jag har haft väldigt svårt att tycka om min kropp i vuxen ålder. Jag har fått så många kommentarer som "ärrat" mig att det varit svårt att se det vackra i mig själv och det har även varit svårt för mig att se vilket fantastiskt redskap kroppen är då den blivit kommenterad och bedömd för det ytliga. Men i och med graviditeten har jag sakta men säkert börjat ändra synen på min kropp. För det första är jag så glad, tacksam och förundrad över att min kropp, som jag plågat och tvinat under så många år, kan bära ett barn och för det andra har jag faktiskt börjat tycka att min kropp är fin. Förstnämnda är så klart viktigast då det stärker mig inifrån och ut, men jag är även glad över att jag kan se mig själv i underkläder i spegeln och tycka att jag är fin trots att jag inte är "perfekt". Innan jag blev gravid hade jag nog aldrig kunnat fota mig själv i träningskläder, inte kunnat hoppa runt i träningsbh och tights inför andra eller ens ha en tight klänning utan något över (när vi började ta gravidbilder i klänningen ovan kröp jag nästan ur mitt eget skinn av obehag). Trots att jag var smal som en sticka trivdes jag inte eftersom jag bara såg "felen" men nu när kroppen fått en ny funktion kan jag se bortom det och se det vackra och fantastiska med just min kropp.
Dock är jag allt annat än perfekt och lider fortfarande av kroppskomplex och elaka tankar men skillnaden nu är att jag inte när de tankarna och pratar om dem med Micke i stället för att hålla dem inne. Det var t.ex. jättejobbigt rent psykiskt de första dagarna med vätskefyllda ben (låren sväller upp till dubbla storleken vissa dagar) då jag fick flashbacks från då jag var tonåring och mobbad för min vikt. Men samtidigt tror jag att det är nyttigt för mig att utmanas på det planet för nu är jag tvungen att acceptera att det inte är något jag kan kontrollera och att det inte bestämmer mitt värde som människa. Redan efter 2-3 dagar med svullnad kunde jag faktiskt tänka att "okej, nu ser jag ut så här och det är inget som bestämmer mitt värde eller om jag är ful eller vacker" och det var en ganska skön känsla. I dag kan jag till och med stå i spegeln utan att döma mig själv och se såväl det vackra som det roliga med den (man ser ganska lustig ut när man är höggravid och jag skrattar med mig själv, inte åt mig själv) och det är jag så otroligt tacksam över. För jag vill verkligen att vår lilla "C" ska få växa upp i ett hem där vikt och utseende inte definierar vårt värde utan där mamma tycker om sig själv oavsett. Hon kommer ändå mötas av så mycket utseendefixering utifrån så jag vill kunna erbjuda henne den tryggheten hemma och visa att man duger även om man inte är "perfekt". Det är något jag kommer att försöka jobba stenhårt med under hennes uppväxt, inte bara för hennes skull utan även för min egen då jag tycker att jag förtjänar att få må bra, vara stolt över mig själv och känna mig trygg och bekväm i min egna operfekta kropp!
Känner någon av er igen sig eller har ni haft liknande tankar?
Taggar: Anorexi, Graviditet, Mobbning, Vikt, Älska sin kropp;
Kategorier: GRAVIDITET PERSONAL 8

Kommentarer:
#1: Anonym
2016-09-01 @ 20:19:24

Dras dagligen med liknande tankar och då är jag inte ens gravid, men har varit överviktig och gått ned till normalvikt men i huvudet är jag alltid en tjock tjej. Förstår att en graviditet för med sin förändringar som kan vara svåra att hantera men du verkar ändå klok och medveten om dina "svagheter" i tankegångarna och då är ju hälften vunnet... Snart bebis! :-)

Svar: Åh jag förstår dig precis, tankarna sitter ju kvar och det tar tid att vänja sig plus att om man blivit mobbad är man ju "ärrad". Men jobbar man med det och inte låter det ta över så blir det bättre och att få se sin kropp skapa ett liv har varit väldigt nyttigt för mig. Jag har som insett att min kropp är ett verktyg som är helt fantastiskt och även om vissa tar det för givet blir jag lika glad och tacksam varje gång jag tänker på att jag faktiskt kan skapa ett barn i min kropp. Det hade jag aldrig kunnat tro!
Stor kram och kämpa på <3

ANNAWII

#2: Anonym
2016-09-01 @ 22:43:13

Jag känner så igen mig i din beskrivning, och jag hoppas du kan behålla de tankarna efter förlossningen. Man är ju knappast sitt vackraste jag rent fysiskt efter en förlossning med degmage och sprängfyllda bröst och ont, men det man får istället tar bort tankar på sådant. Jag har två flickor och känner att jag älskar min kropp för att den gett mig dem. Sitta på stranden i bikini och visa min nu lite rynkiga mage var ngt jag aldrig trodde jag skulle göra, eller tex att inte bry mig ett skvatt om vad jag äter jämfört med innan graviditeterna då jag som du hade ätstörning. Ffa var det nödvändigheten att äta väldigt mkt under och framförallt efter förlossningarna för att orka med allt, som tvingade mig tillbaka till ett normalt ätande. Sedan kommer det mer insikter ju äldre barnen blir, vad man vill lära dem, och med åldern skiter man också mer i vad andra tycker, det är rätt irrelevant. Det viktiga är kärleken och att respektera varandra som man är. Hoppas iaf att du kan behålla känslan livet ut, och lycka till nu i slutet 😉

Svar: Ja jag tror nog inte att man fokuserar på det utan snarare på den lilla skatt man faktiskt skapat <3. Sedan har jag alltid haft lite "degmage" trots att jag är smal så det är inget nytt hihi.
Jag tror också att man bryr sig allt mindre om vad andra tycker om en ju äldre man blir och när man får barn så har man ju heller inte tiden till att oroa sig för oväsentligheter. De ti kombination med att man jobbar med sig själv tror jag gör att man kan få en bättre syn på sig själv och sin kropp och faktiskt vara lite snäll mot sig själv <3.

Stor kram
ANNAWII

#3: Therese
2016-09-02 @ 08:59:43

Vi är nog många som är ätstörda på ett eller annat vis, och som har knäppa tankar kring mat och vikt. Speciellt vi tjejer matas från barndomen med bilden på den perfekta kroppen och vi får lära oss att värdet sitter på oss sitter i hur vi ser ut (och ser vi inte ut på rätt sätt så är vi inget värda, och det är fritt fram att hånas och retas). Jag har bestämt mig för att inte föra vidare mina nojjor och negativa tankar kring mitt utseende till mina barn. Jag har döttrar själv och jag jobbar aktivt med att förebygga utseendefixering osv hos dem. T ex ger jag dem sällan/aldrig komplimanger för hur de ser ut (såklart tycker jag att de är vackrast i världen men jag försöker verkligen att låta bli att poängtera det för dem - de får veta på så många andra sätt att de är fantastiska) och jag kommenterar ALDRIG mitt eget eller andras utseende på ett värderande sätt. Säger mina barn nåt om någons utseende, t ex "oj vilken tjock gubbe" svarar jag att "ja den farbrorn är tjock, så är det - en del människor är tjocka, en del är smala, en del är ljushåriga, en del mörkhåriga, en del är korta och en del är långa". Jag förstår att de får höra saker på skolan, av kompisar, på tv osv men tänker att vi i alla fall hemma ska ha en fredad zon. Lady Dahmer har lärt mig mycket om ämnet så tips tips att läsa hennes blogg och följa henne på insta. Hon har ju dessutom en liten bebis nu och skriver mycket om amning mm.

Svar: Oja, tror tyvärr merparten har någon form av problematik kring mat/vikt även om inte lika många har/haft en ätstörning.
Jag tror också att de tär viktigt att avdramatisera kroppen och yta och ta den för vad den är kring sina barn. Och att fokusera på andra saker än yta när man berömmer så att de byggs upp inifrån och inte utifrån. Det har mina föräldrar varit jätteduktiga på men tyvärr blev jag retad i många år i skolan, på den tiden var det ju "normalt" att de som var kraftiga blev retade så skolan gjorde inget åt det, och det formade mig väldigt negativt. Som tur är har jag aldrig tvekat på mina inre kvalitéer tack vare mina föräldrar så jag har i alla haft den tryggheten, det hade jag aldrig haft om fokus legat på hur fin eller söt jag var och det är jag tacksam över <3.

Kloka tankar från dig och LD är också en klok kvinna!
ANNAWII

#4: Annika Natalie
2016-09-02 @ 09:50:02

Fina, kloka, starka, modiga du! Tusen tack för att du delar med dig av dina tankar kring det här svåra och känsliga ämnet.

Jag har varit "frisk" från min anorexi i drygt tio år - ungefär lika länge som jag innan dess var sjuk. Med "frisk" menar jag att jag inte längre agerar när ätstörningsmonstret sätter griller i huvudet på mig, men tankarna, de finns där. Jag blev också mobbad i tonåren och även om det inte var för min vikt (har alltid varit smal) så blev att kontrollera vikten ett sätt att hantera situationen: ett självskadebeteende, ett rop på hjälp (även om jag ju paradoxalt nog absolut inte ville att någon skulle få veta, vare sig om mobbningen eller anorexin), någonting jag kunde kontrollera i en tillvaro där jag annars bara kände mig totalt maktlös och utsatt.

Min första graviditet (eller nej, främst tiden efteråt) var den hittills största utmaningen för mig. Jag gick upp väldigt mycket i vikt och hade vad jag minns inga problem med det - mitt barn var så oerhört efterlängtat och pga högriskgraviditet var oron så enormt stor att något skulle gå fel, så att jag gick upp XX kilo var verkligen sekundärt. Problemen kom efteråt. När jag inte kände igen mig i spegeln och inte kunde tänka att det var för att mitt älskade barn bakades där inne - av någon anledning lyckades jag inte gå över till att tänka "det är ju för att mitt älskade barn HAR bakats där inne". Vilket ju hade varit det rimliga. Jag blev smal igen ganska snabbt, och hade precis börjat känna mig någorlunda bekväm med min kropp när jag oplanerat blev gravid igen i januari, och jag var verkligen inte redo att se min kropp "tas ifrån mig" igen. Usch, jag har inte tänkt så snälla tankar om min kropp sedan dess. Jag skäms över det, att jag inte kan sätta mig över den sortens självkritiska tankar - det känns så ytligt och omoget och som något som inte passar en mamma, liksom - men samtidigt vet jag ju att de skamkänslorna hänger ihop med själva självkritiken... och att jag måste öva på att tänka "nej, okej, jag är inte helt över mina ätstörningstankar, det är inte för att jag är dum eller dålig - tvärtom är jag stark och kämpar varje dag för att inte låta tankarna göra mig sjuk igen, utan fortsätta att vara just tankar bland tusentals andra som jag tänker varje dag. De är inte farliga och de kan inte skada mig."

Svar: Tack själv för att du delar med dig, tror det är jätteviktigt att våga prata/skriva om det för annars är det lätt hänt att man skambelägger sig själv. Tycker detta stämmer sååå mkt "Jag skäms över det, att jag inte kan sätta mig över den sortens självkritiska tankar - det känns så ytligt och omoget och som något som inte passar en mamma", man vill ju stå över allt sånt men vissa dagar gör man helt enkelt inte det och då ska man inte skambelägga sig själv. I stället ska vi göra precis som du säger - tänka på att vi är riktigt jäkla starka som trots dessa hemska tankar faktiskt kämpar på. Jag kan själv ha dagar då jag är så ofantligt hård mot mig själv men jag faller inte för frestelsen att göra det de vill och det är det viktigaste. För ju fler ggr vi står emot desto starkare blir vi! Sedan lär vi ju få kämpa med sådana tankar i många, många, många år då vi haft en livshotande sjukdom som satt enorma spår men det blir ju lite lättare för varje år man faktiskt lyckas kämpa emot dem!Du är grym och det är sååå bra att vi är flera som delar med oss för detta är en sak som är bättre att prata om (i tryggt sällskap så klart) än att bara hålla inne!Kram <3
ANNAWII

#5: Citrin
2016-09-02 @ 11:32:54

Vad du är klok, Anna! Jag har ju jobbat inom psykiatrin och sett mycket vad ätstörningar orsakar. Något som är mkt vanligt är ju att hitta "sunda" ursäkter att ha en låg vikt, oerhört många av de (nästintill) friska tjejerna var ju t.ex. veganer. Då var det så lätt att tacka nej till all kaloririk mat med ursäkten att man inte kan äta mejeri/kött/osv av etiska skäl. Och mycket annat, "får ont i knäna om jag inte promenerar 3 timmar per dag" osv... Men det bra med en graviditet är nog som du säger, att man tvingas till att förlora den där älskade/hatade kontrollen. Man tvingas ut ur sin comfort zone! Det är nog väldigt sunt, även om man som du kommit oerhört långt i tillfrisknandet!

Så fint att du tänker hålla hemmet tryggt från viktsnack. Jag har säkert nämnt förr hur min mamma varit. När jag var 5 sa hon bryskt "Du har blivit tjock. Nu blir det mindre mat." och hon har aldrig slutat med det där, och snart är jag ju 30... Det har satt så djupa spår och många gånger har jag ÖNSKAT mig anorexi för att kunna visa henne att jag minsann kan bli supersmal. Brukar ibland skämmas över att jag aldrig "lyckats" få en ätstörning, eller nej inte nu för tiden, har ändå kommit långt i att läka mitt psyke som tur är... Men det lämnar otroligt djupa spår att ens mamma sätter såna sjuka tankar i ens huvud. Det enda man vill ha är ju en stolt mamma. Det tror jag verkligen du kommer lyckas förmedla till C och eventuella fler barn, för du är så klok och fin och varm, Anna! Kram!

Svar: Tack finaste!
Och ja, graviditeten har verkligen fått mig att inse så mycket om mig själv och min kropp. Jag är mycket mer bekväm i den nu trots att jag har krämpor och en stor bulle på magen och det känns så skönt. Var så rädd innan att jag inte riktigt skulle kunna hantera det. Men sedan kommer det säkert ett jobb efter förlossning också, precis som Annika skriver om, där man måste fortsätta vara snäll mot sig själv och tänka på vad ens kropp gått igenom. Det kan säkert vara den tuffaste tiden så det är nog bra att försöka bygga upp en så god självkänsla man kan under själv graviditeten!

Och jag blir så jäkla ledsen varje gång jag läser om din historia för jag vet vad sådana ord gör mot ett barn. Jag hade turen att slippa få det hemifrån men vissa lärare gav sådana pikar och det tillsammans med att andra barn kommenterade satte djupa spår i en. Att ens mamma gör så måste ju bli dubbelt upp så förstår att du fått och kommer få kämpa med det ett bra tag. Men det är sååå bra att du skriver om det för dels tar man på något sätt bort lite av skammen om man sätter det på print och så kan man hjälpa andra. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig att mitt barn ska behöva känna så utan hemma ska hon få känna sig trygg oavsett vikt/sexualitet/tro m.m. Det ska vara stället där hon får vara sig själv till fullo <3.

Stor kram vännen - hoppas du vet hur jäkla grym du är!
ANNAWII

#6: Anonym
2016-09-02 @ 15:23:41

Vad skönt att du börjar trivas mer i din kropp. Förstår att det kan vara svårt när man blivit mobbad och hört så många elaka kommentarer om sitt utseende och att man inte duger. Blev också mobbad som liten och först nu vid 35-års ålder kan jag ha shorts och linne på sommaren och känner mig helt fri.
Kram från Mathilda

Svar: Ja jisses, men blir ju ärrad för livet men det går att bli bättre om man jobbar aktivt och är snäll mot sig själv <3. Blir så glad att höra att du tagit dig sit! Det är grymt bra jobbat av dig och du förtjänar att klä dig i exakt vad du vill och känna dig fri och odömd <3
Kram
ANNAWII

#7: Jenny
2016-09-02 @ 21:51:22

Vad underbart att din självbild börjat läkas! Och vad fint att läsa dina kloka tankar om vad du vill ge vidare till din dotter. Stå på dej, du är fantastiskt!

Svar: Ja det känns skönt även om det är mkt jobb kvar men alla steg i rätt riktning är bra!
Stor kram <3
ANNAWII

#8: Hanna Damsö
2016-09-03 @ 14:01:29

Har aldrig varit tjock men man känner ju alltid att man inte duger eller bara ser det man inte är "nöjd" med. Även om man är medveten och kan tycka det är tramsigt så känner man det ändå omedvetet. Vissa dagar är det bättre och andra dagar vill man inte ens visa sig. Men jag tror (hoppas) att man en dag kan vara stolt över sin egen kropp. Låter så skönt att du själv har kunnat komma över det där och bäst är ju när man kan inse själv. Man lyssnar ju egentligen inte på vad andra säger.

Svar: Ja det ha rju inget med det yttre att göra utan sitter ju på insidan.
Jobbar man med sig själv och försöker se helheten så tror jag att man går i rätt riktning <3.

Kram
ANNAWII

Min profilbild

Kontakt samarbeten: annawiiblog@gmail.com »

bloglovin

Arkiv

2017:

01 02 03 04 05 06 07

2016:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2015:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2014:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2013:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2012:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2011:

02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
RSS 2.0