ANNAWII ♥

Jag är både introvert och högkänslig och de senaste åren har dessa egenskaper gjort sig allt mer påminda. Det kan ta på att vara i sociala sammanhang där jag inte riktigt känner mig trygg och jag kommer ofta hem dränerad på energi och det tar tid att komma tillbaka "på banan" igen. Jag har dock jobbat med mig själv i terapi och även själv under sommaren och hösten och tack vare det har jag börjat inse hur jag funkar, vad jag mår bra av och vad jag inte mår bra av.

Jag har otroligt svårt för sociala sammanhang där jag känner mig otrygg och därför har jag försökt skala bort så många sådana jag kan i mitt liv. Situationer där jag ifrågasätts för den jag är eller känner av spänningar och dolda/öppna pikar som gör mig ledsen och otrygg ett bra tag efteråt. Helt enkelt sådana situationer och personer som får mig att sluta mig mer i stället för att gå framåt och öppna mig mer. 

Det är dock svårt att veta vad som är bra och dåligt för mig men efter julmyset med mitt jobb i måndags insåg jag en sak och det är att jag är trygg med mina kollegor och på mitt jobb. De ger mig mer energi än de tar och de får mig att blomma ut i stället för att vissna och en sådan arbetsplats har jag aldrig haft. Det känns helt fantastiskt att ha hittat en sån plats för mig som ofta känt mig otrygg i skola samt på arbetsplatser och det ger mig mer mod.

Mod att våga vara mig själv och framförallt lita på att det finns fler människor än mina närmsta som tycker om mig för den jag är. För det har aldrig varit en självklarhet för mig då jag dels varit retad, dels ofta fått känslan av att jag varit "fel" när jag väl vågat ta plats. Just därför känns det fantastiskt att ha hittat ett par nya trygga platser där jag kan börja blomma ut och öppna mig allt mer och visa vem jag är. Jag hade nästan glömt bort att jag kan vara rolig och tokig i sociala sammanhang tills i måndags och det var så kul att få se en glimt av den Anna igen.

Den tjejen som jag tror mina föräldrar, Micke och Cornelia haft en exklusivitet till på sistone då det är där jag känt att jag vågat visa det utan att bli dömd. Nu hoppas jag att detta gör att jag vågar vara lite mer och bjuda in den Anna allt oftare. För jag saknar henne och jag jag saknar att få vara rolig, härlig och mycket i bland. Jag måste se till att skapa fler sådana sammanhang där jag känner mig så pass trygg att jag vågar vara mig själv fullt ut och det känns faktiskt som att jag tagit några steg framåt nu.

Känner ni igen er i det jag skriver eller låter det bara som flum?

Åh vad härligt Anna! :) Vi påminner nog mycket om varandra där hehe. Jag är duktig på att "vara social" med vem som helst, men just det där att verkligen öppna mig, det är det få personer som har tillgång till. Känner mig ofta som en udda fågel... Har mest svårt för två sorters personer: de som kör pikar och verkar lite missunnsamma, och sedan de som försöker köra över en om man verkligen inte stenhårt ryter ifrån. Jag måste ha lite finkänsliga och förstående människor runt mig, annars blir jag väldigt sluten och undvikande.
Har först i vuxen ålder (nu vid 30 haha) insett att det verkligen är FINT och bra att vara högkänslig och empatisk. Man är ju ofta lyhörd och omhändertagande! Men i samhället premieras ju mer manliga egenskaper - att armbåga sig fram och vara tuff och hård. Hela barndomen fick jag höra hur fel jag var, blyg (nej, bara introvert!), och överkänslig och sjåpig... Kan man inte få vara det? Tyst, högljudd, stilla, aktiv, logisk, kreativ... Alltså kan man inte bara få vara som man är? Kan vi inte vara unika? Mellan oss så är jag urless på att allt ska diagnosticeras idag (tro mig, jag jobbar på BUP..). Önskar vi fick vara unika.
Stor kram!

Underbart att läsa, samtidigt som det är lite sorgligt att du känner/känt på detta sätt. Du är inte ett dugg flummig, tror många känner igen sig och med ditt mod kanske också de vågar blomma :-)
Älskar dig vännen och du ska veta att för oss är du den bästa av de bästa!
kram

Men fina du! Blir lite ledsen att se att du känner så, du är ju för tusingen en jäkla toppenmamma och så kreativ och omtänksam! Nu känner inte jag dig men läst din blogg läänge :) vi verkar vara väldigt olika som personer på det sättet men är också mamma (6 mån tjej) och det är det allra viktgaste och finaste "jobbet" man kan få, och där tycker jag du ska känna dig mer än stolt över den mamma du är till lilla C <3 alla skulle behöva en vän som dig. Önskar dig en riktigt fin jul med familjen! Stor kram

#4: Hanna Karlsson

Det låter definitivt inte som flum. Jag tycker att det är en styrka att du vågar öppna upp dig så här för dina läsare som du inte känner. Modigt och fint. Jag brottas också mycket med osäkerhet men jag har kommit så långt i mitt tankesätt om mig själv att jag tänker inte ändra på mig för någon annans skull. Jag är den jag är. Kram <3