ANNAWII ♥

Denna höst har gått riktigt bra när det kommer till min "vintermelankoli" fram till förra veckan. Då kom den som ett brev på posten och praktiskt taget slog omkull mig. Jag var inte alls förberedd då jag ändå mått rätt så bra på sistone men från en dag till en annan kom ångesten, sorgsenheten och känslan av mental förlamning. Så obehagligt skrämmande och väldigt smärtsamt måste jag säga.

Som tur var kunde vi stanna ett par dagar längre hos mina föräldrar men jag skulle ljuga om jag sa det inte var jobbigt att sätta sig i bilen och åka hem i fredags. Ångesten låg och pyrde inombords och minuten efter att mamma lämnat tomten kom gråten. Inte sån där vacker filmgråt utan hulkande, fysisk gråt som gör att man nästan faller ihop. Men som tur är har jag ju min fina dotter och världens underbaraste lilla Cookie som höll om mig och strök längs benen på mig så efter en stund lugnade jag mig och berättade för lillan att "det är okej att gråta, det är inget farligt". 

Efter gråtattacken kändes det lite bättre en stund men ångesten kryper sig på hela tiden så jag måste gråta ofta och mycket för att inte bli helt förlamad av alla känslor och jag mår helt ärligt inte så bra. Jag vet ju att detta är övergående och att det blir bättre men här och nu är det ju lik förbaskat lika jobbigt. Och så klart bubblar alla känslor upp som att jag oroar mig för Micke och hans utbrändhet, får separationsångest bara jag tänker på att lillan börjar bli stor och snart ska börja på dagis och allt annat i livet som man kan må dåligt över.

Mest spökar dock "separationen" med lillan och det gör så ont i hjärtat att jag inte ska få vara med henne jämt inom en ganska snar framtid. Vet att jag har tur som bara kommer behöva ha henne på dagis halvdagar men det känns ändå tufft just nu trots att det bara för ett par veckor sedan mest kändes spännande. Det är väl bara en stor omställning att gå från att få ha henne bredvid mig 24/7 till att inte ha det och att hon faktiskt håller på att bli stor. I mina ögon är Cornelia fortfarande en liten bebis men tiden går snabbt och hon börjar ju bli en riktig liten människa som kan så otroligt mycket. Det är självklart mest spännande och fantastiskt kul men det är också lite skrämmande att veta att jag kanske inte alltid kommer vara världens bästa och hennes idol jämt. För just nu har vi en sådan förbaskat fin relation och jag hoppas innerligt att den kommer fortsätta livet ut som med min mamma.

Åh, tänk om man bara kunde snabbspola ett par veckor och slippa alla dessa tankar, känslor och grava ångest men samtidigt vill jag inte missa en sekund av tiden jag har just nu. För att få vara med min älskade lilla trollunge är det bästa botemedlet mot min vinterångest men ack så fel jag hade när jag bara för drygt en vecka sedan trodde att jag skulle slippa den. Nu gäller det bara att blicka framtå, njuta av det jag har och att inte ha för höga krav på mig själv. Låta mig själv vara fri, vila och prioritera de jag tycker om ochde t jag gillar att göra för då vet jag att jag kommer ta mig igenom även denna månad helskinnad.

Känner någon av er igen er i mitt virrvarr av tankar?

Jag mår alltid så mycket bättre när vi går mot höst och vinter. Men då får jag alltid min dipp på våren. Mår alltid dåligt under en period när snön börjat smälta och solen lyser ally fler timmar om dagen. Känns helt ologiskt men så är det för mig. Så jag förstår dig i ditt mående. Förutom att för min del kommer det på vårkanten. Kram ♥️

Du är en fantastisk mamma, en underbar vän och helt enkelt en underbar människa rakt igenom. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver men vi måste helt enkelt bara försöka leva i nuet. Inte oroa oss för mycket för morgondagen utan ta tillvara på nu och göra det som får oss att må bra. Jag finns ALLTID för dig! Kram

Själv älskar jag hösten & vintern & blir mer deppig på vårkanten. Förstår din känsla av att tiden rusar iväg, min lilla flicka har fyllt 4 år & det känns som igår hon föddes. Minns oxå min fruktansvärda ångest när hon skulle börja på förskola, jag grät de första gångerna efter jag lämnat henne. Dock har hon aldrig gråtit en enda gång och hon älskar sin förskola & sina kompisar där. Det kommer gå så bra för din dotter, även fast du är orolig för er separation så måste du såklart göra förskolan till ngt positivt för din lilla docka. Det är en jätte stor omställning både för er & henne men det kommer bli så bra i slutändan. Hoppas du får må bättre snart! Stor Kram

Stackars dig. Förstår dina känslor. Jag var också emot att lämna bort barnen på förskola när de var små. Trots att jag själv arbetade som förskollärare och både vet och kan förskolan.

Jag har också drabbats av utmattningssyndrom just nu så jag vet vilket hevete din man går igenom. Skönt att lilla C bara behöver korta dagar på förskolan när det är dags. Kramar till er alla från mig /Kamilla

Åh livet är överväldigande ibland! <3 Jag tror inte jag har haft årstidsbunden melankoli på det viset, dock är det ju återkommande för mig. Går det framåt för Micke? Jag är själv sjukskriven nu för utmattning och det känns tufft att vara så vilse i sitt eget liv. Och tänker ofta på hur det påverkar min sambo.
Kram på er!

Oro dig inte för att Cornelia inte ska synas, ta plats. Som förskollärare är det vårt jobba att de ALLA barn och låta dem utvecklas utefter sina förutsättningar. Det kommer gå jätte bra för henne på förskolan. O får hon dessutom bara va halv dagar kommer hon få både de sociala med andra barn och även mycket närhet till sina föräldrar, vilket är så viktigt för barner utveckling. Kram

Oro dig inte för att Cornelia inte ska synas, ta plats. Som förskollärare är det vårt jobba att de ALLA barn och låta dem utvecklas utefter sina förutsättningar. Det kommer gå jätte bra för henne på förskolan. O får hon dessutom bara va halv dagar kommer hon få både de sociala med andra barn och även mycket närhet till sina föräldrar, vilket är så viktigt för barner utveckling. Kram