ATT SKRIVA
2021-11-30 @ 14:12:19
Det lättar lite när jag får skriva av mig och det hjälper på något konstigt sätt att dela dem med er. Kanske för att jag får visa mig sårbar och hur det är, kanske för att vissa känner igen sig och vi kan hitta varandra i det. Oavsett är det fint och jag tror det är bra också att få ur mig lite av allt mörker som finns även om det såklart inte tar bort all smärta.
I bland kan jag absolut känna att jag öppnar upp för mycket och det är svårt att veta vad som är bra och skadligt för mig när jag är så här skör. Men just dikterna är jag ändå okej med, även om de i bland kan vara mörka och sorgliga. Kanske är det så att smärtan blir lite mindre outhärdlig när man delar med sig? Att man lämnar av lite av allt det jobbigt smärtsamma till andra?
Oavsett så kommer jag göra det som känns rätt i hjärtat nu och för alltid för livet är för kort för något annat. Det är verkligen något jag fått uppleva på nära håll denna höst. Ingen är odödlig och livet kan vända på en sekund, vi kan inte kontrollera allt och man får försöka att bara hänga med.
Här kommer en dikt jag skrev nyss, just nu slås jag ofta omkull av tanken på att han inte kommer komma tillbaka och det gör så otroligt ont...
"Låt mig bara få andas ut, om så bara för en sekund
Släppa allt ont och ramla ner i din famn
Slippa filmerna som rullar i mitt huvud, att vakna upp utan dig
Varje gång insikten om din frånvaro slår mig, kastas jag ner igen
Om och om och om igen, det är som att intellektet inte riktigt kan förstå
Låt mig snälla bara få slappna av för en millisekund
Känna din närvaro, och få ett sista farväl
Låt mig slippa denna mardröm, där dag och natt flyter samman och sorgen aldrig tar slut"
