ATT VÅGA STÅ FÖR DEN JAG ÄR
2018-04-26 @ 12:23:00
Jag har funderat på sistone och kommit till insikt om att jag har blivit så pass konflikträdd att jag nästan inte vågar säga något motsträvs eller ifrågasätta när jag blir dåligt behandlad. Det har gått så pass långt att jag knappt vågar säga något som går mot någon annans åsikt och det känns inte bra. Jag känner inte riktigt igen mig själv för jag har åsikter, tankar och vettiga resonemang men de kommer sig endast till uttryck när jag är med mamma, pappa och Micke för med dem känner jag mig trygg eftersom jag vet att de respekterar att man kan tycka olika.
Överlag tycker jag att många kan vara väldigt "svartvita" och att det bara finns en rätt väg och det känns obehagligt för mig. Jag har blivit ifrågasatt för skitgrejer som jag tyckt annorlunda om och det är nog där skon klämmer för jag orkar helt enkelt inte stå "till svars" bara för att jag inte delar exakt samma uppfattning. Men i stället för att bli en grå mus som inte vågar säga något måste jag nu börja våga mer för att inte försvinna och framförallt för att efterhålla min självkänsla så att den inte blir sådär förbaskat låg igen.
Det är okej att tycka olika och jag kan göra det på ett schysst sätt utan att kliva någon annan på tårna. Och när/om jag blir ifrågasatt ska jag inte ducka och "vända kappan" efter vinden utan förklara på ett resonabelt sätt vad jag tycker och att det är okej att vi tycker olika. För mig funkar det inte att försöka överträffa och "vinna" (jag har varit en sån person en gång i tiden och jag var duktig på det men det är inte jag längre) utan jag tror på att bemöta varandra med respekt. Det finns så klart vissa ämnen inom politik och sånt som självklart är undantag men när det handlar om smågrejer tycker jag inte att man ska behöva hållas till svars för att man tycker olika.
Jag känner helt enkelt att jag måste ta tag i detta och ska försöka börja utmana mig själv från och med nu med att våga säga vad jag tycker och känner mer, inte ducka när någon konfronterar mig och helt enkelt våga visa vem jag är. För jag är ju faktiskt en vettig, tänkande människa som har åsikter, idéer och tankar som jag kan styrka med vettiga argument. Jag måste bara påminna mig själv om det och utmana mig själv så att jag inte glömmer bort hur man gör. Jag får helt enkelt tänka att de flesta människor är som jag och kan uppskatta olikheter och nya tankar och därmed komemr jag med mötas med respekt när jag delar mina. Lättare sagt än gjort men det blir inte bättre av att sticka huvudet i sanden!
Känner någon av er igen er i detta?
Kommentarer:
#1:
Monika
Love your hair! :)
Svar:
ANNAWII
#2:
Wysteriia
Jag är nog ganska så tvärtom. Jag har märkt själv att jag ofta är den som ställer mig upp och säger emot eller inte är rädd för att tycka något helt annat om det som sägs/görs känns helt fel för mig.
Svar:
ANNAWII
#3:
Anonym
Absolut! Jag tycker även att det är viktigt att man får tycka saker utan att kunna motivera och argumentera för den åsikten.
Svar:
ANNAWII
#4:
Nina
Låter som att du kanske har fel sorts människor omkring dig! Självklart är dina åsikter lika viktiga som alls andras ❤
Svar:
ANNAWII
#5:
Citrin
Kände igen mig så mkt så spånade vidare i ett eget blogginlägg haha :)
Svar:
ANNAWII
